Slow travel tankar

Jag sitter här med min kopp kaffe och skriver under vinrankorna och tänker på hur viktigt det är att leva livet ”långsamt”. Det slår mig när jag är avkopplad från min vanliga vardag hur slow living kan beskrivas på samma sätt som slow travel.

Slow living encourages us to slacken our pace, re-consider our motivations (and itineraries) and embrace a “less is more” instead of a “fast is better” ethos. It emboldens us to take pause. To think. To saunter instead of rush and enjoy the details instead of blurring past them.

I citatet ovan från Slowtravel Stockholms hemsida kan man utmärkt väl byta ut ”slow travel” mot ”slow living”.

Efter ett par dagar i denna för mig nya stad Koper i Slovenien känner jag mig hemma och tar tid att le mot och småprata med folk, gå ner till hamnen för att se fiskebåtarna anlända på morgonen, köpa solmogna persikor av fruktförsäljaren och dricka min kopp cappuccino medan jag lyssnar på ett språk jag knappt förstår ett ord av. Jag iakttar och i viss mån tar del av vardagslivet runt mig.

Mitt beslut att stanna litet längre för att resa runt med tåg i norra Italien efter min vecka på Venedigs filmfestival ångrar jag alltså inte.  Ett långsammare resande är tillfredsställande och vettigt ur så många synvinklar.

Frågor som formuleras i mitt huvud när jag sitter här är: Varför har vi oftast så bråttom överhuvudtaget i livet och speciellt på resor? Vart har vi så bråttom?

Många tycker sig inte ha tid med att ta det lugnt, resa långsamt, vara här och nu – man har ju jobb och andra åtaganden.

Tid är pengar, sägs det, och semestern (livet?) är för kort för att resa långsamt.

För att ändra på hur vi reser tror jag vi måste ändra på hela inställningen till hur vi spenderar vår tid och vårt liv. Står det skrivet i stjärnorna att alla ska jobba i lönearbete minst 38,5 timmar till exempel? Nej. Varför går så många med på att göra det ändå?bild

Varför rusa förbi livet istället för att ta tid att omfamna det, liksom vi, när vi reser långsamt, omfamnar de orter och kulturer som kommer i vår väg?

Så det långsamma resandet är enligt mig starkt kopplat till vår inställning till både arbete och livet.

Frågor kopplade till hur vi arbetar är mer än någonsin aktuellt. Vi vet idag att det inte kommer att finnas tillräckligt med lönearbete åt alla. Många unga och unga vuxna idag har aldrig haft ett lönearbete och många kommer aldrig att få ett.

Vi kunde oftare fråga oss själva om arbete verkligen är målet med vårt liv.  Eller är det bara något vi blivit indoktrinerade till att tror? Att arbete är meningen med livet. Det är klart vi måste ha en utkomst, men det finns många val att göra som gör kan minska utkomstbehovet.

Jag instämmer i sociologen Roland Paulsens kritik mot dagens arbetsliv och arbetssysselsättning. I sin underbart humoristiska och filosofiska bok ”Vi bara lyder” beskriver han så väl det absurda i att jobba på som så många gör idag. Boken förstärker min åsikt att vi inte borde understöda och fortsätta upprätthålla ett system som sysselsätter folk i meningslösa jobb och understöder ett system där arbetsförmedlingen fortsätter vara en absurd instans som i moralismens namn främst finns till för att disciplinera oss.

Jag (kalla mig idealist) tror att vi, om vi verkligen vill, kan skapa en värld där vi delar på det jobb som måste göras – för visst inser jag att sådana jobb finns – för att sedan spendera vår dyrbara tid på jorden till att njuta, ungås och resa långsamt.

Jag vill avsluta med Isabella Ståhls ord från en krönika om Paulsens bok:

”Hur kunde vi någonsin gå med på att förvänta oss så lite av livet?”

 

Annonser